Slutet är här

Min sista tid i Fortaleza var fylld av jobbiga avsked av personer som jag verkligen har uppskattat och som har hjälpt mig och varit vänliga mot mig, och som jag samtidigt vet att jag kanske inte träffar igen. Det vore helt klart kul att komma tillbaka dit, men jag vet ju såklart inte hur det kommer bli med det, och vilka jag kommer träffa i så fall.

Tillbaka i Rio Grande do Sul så åt jag inte bara min sista churrasco (grillat, mycket godare än hemma) som kan ha varit den godaste måltid jag ätit, utan vi gjorde ocksa ett besök hos en organisation som hjälpte bönder som odlar ekologiskt. Väldigt intressant för mig som tidigare besökt ett stort jordbruk utanför Tapejara, för där gjorde de nästan alla fel som kunde göras enligt de som vi pratade med på det ekologiska jordbruket. För det första så fick jag höra att de genmanipulerade utsädet behövdes köpas in varje år på nytt, det gick inte att använda skörden från fjolåret, vilket de sa att de gjorde på storjordbruket. Dessutom var gödningsmedlena som de använde där skadliga i längden för jodens kvalité och bekämpningsmedel mot ogäs och insekter onödigt, för om man lät ogräset vara så åt insekterna heller det, och jorden skadades inte av bekämpningsmedel. Både personen på storjordbruket och presonen som arbetade på denna organisation för att främja ekologiskt odlande har universitetsutbildning på området, så det känns konstigt att de kan ge så olika bilder av samma sak. Men det visar väl ocksa att det är en kontroversiell fråga som väcker känslor även i Brasilien, även om situationen i dagsläget skiljer sig mycket mellan Brasilien och Sverige, genmodifierade grödor är vanliga där.

Nu har jag kommit hem ifrån Brasilien och är på hemkomstkurs i Sigtuna. Jag börjar ocksa komma tillbaka till mina Svenska vanor nu, som att det finns å, ä och ö på tangentbordet och att man slanger toapappret i toaletten och inte i en soppåse brevid, som jag letade efter ett tag på toaletten på Heathrow tex.

Några av de saker som jag kommer att tänka på när jag tänker tillbaka till min tid i Brasilien är hur otroligt väl bemött jag blev av alla jag träffade, och hur mycket jag har lärt mig om hur det är att bo i Brasilien, men även om hur det är att bo i Sverige. För nu när jag levt som enda svensk i en annorlunda kultur känns det som att jag bättre förstår vad det är som urskiljer svensk kultur och Sverige. Saker som lugn och ro, ordning och reda, trygghet och frihet, men ocksa en överdriven klagan på bagateller, och ofta en förväntan om att någon ska hjälpa en med ens problem istället för att man löser dem själv. Har vi blivit bortskämda av att ha ett väl fungerande välfärdssystem? Antagligen. Kommer brassarna bli lika dana när de har ett lika bra välfärdssystem? Säkerligen. Det finns många mer saker som jag bär med mig nu, denna resa har verkligen gett perspektiv på min tillvaro här i Sverige. Men den har ocksa fått mig att inse att jag faktiskt är svensk och på något vis hör hemma här i vår kultur. Synd bara att vi bor i ett land som är så mörkt och kallt...

Under 2011 kommer jag att föreläsa om min vistelse i Brasilien i Lunds stift, precis som de andra deltagarna kommer att göra i sina stift. Är du med i en grupp i din församling, en förening, skolklass eller något liknande och skulle vilja höra mer om mina upplevelser? Kontakta mig på erik.gottis@hotmail.com Eller är du själv mellan 18 och 30 och sugen på att själv delta i Ung i den världsvida kyrkan? Läs mer om programmet och om hur man ansöker på http://svenskakyrkan.se/default.aspx?id=653666

Fortydligande

Jag vill bara gora ett litet men viktigt tillagg till mitt senaste inlagg, dar jag kommenterade ett gudstjanstsbesok. Den kyrkan som beskrivs ar inte en lutersk kyrka, och hor inte till den organisation som har tagit emot mig har i Brasilien. Istallet hor den till Igreja Universal, och den typ av gudstjanst som jag har beskrivit sags vara typisk for denna variant av kristendomen.

Jag har for avsikt att blogga om min sista tid har i Brasilien ocksa, men har for tillfallet inte hittat tid, da jag har varit upptagen med valdigt manga avsked och andra aktiviteter, da min tid har i Fortaleza nar sitt slut imorgon (sondag). Da atervander jag till São Leopoldo, dar jag inledde min vistelse i brasilien, for att ha utvardering av programmet och aven for att gora en presentation av mina upplevelser. Sedan flyger jag till Sverige den forsta december. Har nastan glomt hur det kanns nar det ar kallt utomhus, men antar att jag kommer bli pamind om det omgaende nar jag kommer ut ur kastrup...

I Jesu namn

Glomde att ta upp en sak i mitt senaste inlagg. I fredags foljde jag med en kvinna till hennes kyrka, vilken ar en av de nyare kyrkorna som har dykt upp har i Brasilien. Jag forvantade mig en gudstjanst, men tycker inte att det var det jag var med om, aven om prasten kallade forestallningen for det.

Fran forsta borjan till prastens sista ord handlade gudstjansten enbart om att driva ut demoner ur folk. Allt ont manniskor gor beror pa de demoner som vi ar besatta av, fick jag hora, och det enda sattet att bli av med dem var att besoka denna kyrka. Folk kom frivilligt fram till prasterna och bad dem driva ut onda andar, och oftast upplevde personerna att det lyckades. Men inte alltid. De som forblev besatta fordes upp pa scenen langst fram, dar alla kunde beskada hur de forsokte slita sig fran prasternas grepp. Inte ett ord ur bibeln. Jesus bads branna bort demoner ur folk, men annars namndes han inte.

Mot slutet tog prasten fram cd-kopior pa en predikan han har spelat in, och uppmanade alla deltagare att ta ett exemplar och lyssna pa den varje dag i 21 dagar, sedan komma till kyrkan med 91 reai (knappt 400 kr). Om man gorde detta skulle Gud gora tre stora goda saker for en, sades det. Och det fortydligades att ingen ar for fattig for att betala. Detta trots att minimilonen for en heltidsanstalld i detta land ar 510 reai. For att skramma upp forsamlingen ytterliggare lamnades mikrofonen over till en av de till synes besatta som holls fast pa scenen. Denna kvinna, som stod i narheten av mig i borjan av gudstjansten, men som sedan hade letat upp en prast for att fa hjalp med nagot i sitt liv, talade nu med en hemsk rost, lite allmant om att gud bara ar ett pahitt, att prasten kunde ta och... och nagra andra otrevligheter som jag inte vill ta upp har.

Efter gudstjanstens slut

Efterat forklarade jag for kvinnan jag hade foljt med dit (hon hade inte bett om hjalp med att driva ut nagon ande) att jag tyckte gudstjansten var upprorande, att det bara verkade ga ut pa att skramma upp folk med tal om ondskan sa att de kan fa in pengar, att de tar bort folks ansvar och handlingskraft i sina egna liv om alla problem skylls pa den onda makten. Dessutom inneholl "gudstjansten" inte nagot om Guds budskap till manniskorna. Jag fragade om hon, som alltsa bor i det fattiga omradet som jag har bott i nu ett tag, skulle samla ihop de 91 reai som hade efterfragats av prasten. Fick inget tydligt svar. Tycker verkligen synd om henne, om hon kanner sig tvingad att gora det.

Ett valdigt annorlunda liv

Nu har jag bott i det fattiga omradet i totalt sett trygt en vecka. Och jag maste saga att jag ar valdigt imopnerad och aven nagot forvanad over hur jag har blivit mottagen. Familjen jag har bott hos, som bestar av en mamma och hennes sju ar gamla son, lever pa lite mer an motsvarande 1000kr i manaden. Dit kom jag, och blev bjuden pa allt. Maste erkanna att det  kandes lite jobbigt i borjan. Speciellt nar jag fick sova i husets enda sang, och det var inte okej att tacka nej.

Men aven om personerna dar hade daliga ekonomiska forutsattningar i livet, sa forstod jag att de hade nagot annat, som vi kanske saknar dar jag bor. Nar vaggen som ursprungligen var tackt med murbruk skulle malas om tex, var kvinnan verkligen inte ensam med arbetet. Forutom att jag var dar och hjalpte till, dok aven nagra grannar upp ett tag, och hjalpte till nagra timmar. En fjortonarig kille som bor pa samma gata kom dit efter att skolan hade slutat strax innan 12, och jobbade till 7-8 tiden pa kvallen. Nar jag fragade honom varfor han gjorde det, sa svarade han bara att hon hade bett honom att hjalpa till. Inte mer med det. Varfor fungerar det inte sa hemma i min ort dar jag bor? Ar det over huvud taget onskvart att ha en sadan relation till sina grannar, eller skulle det inte fungera i Sverige, dar folk verkar vara uppbokade med valdigt manga andra saker alltsom oftast, och inte har mojlighet att boka in grannens staketmalning i kalendern tex? Jag har mycket att fundera pa...

Nya upptackter

Katedralen i Fortleza

Jag byger en vagg i det nya forsamlingshemmet

centrum

Nu kanner jag att jag har kommit in i livet har i Fortaleza. De flesta dagar ar jag antingen med den tyska volontaren pa skolan och hjalper till, eller pa bygget av forsamlingslokaler brevid kyrkan med prasten. Men ganska manga dagar har jag annat att gora ocksa. Jag har fatt se en del av centrum nu, det ar ett kaotiskt omrade med smala gator med alldeles for mycket folk och bilar pa, kantade av sma butiker. Jag har ocksa varit med prasten och hans familj pa tva dagsutflykter till narbelagna omraden. Vi har grillat och haft det trevligt, och ena gangen var fler slaktingar med ocksa. Dessutom har jag besokt hemmet for hivsmittade barn en gang till. Pa samma omrade, men i helt avskiljda lokaler, finns ocksa boenden for ungdomar som vill avvanjas fran drogmissbruk. Men det hemmet ar inte finansierat av staten, sa det ar inte vem som helst som har mojlighet att fa den hjalpen, utan bara de som har pengar.

Amazonas? Nej, en fld som rinner genom staden. Bilden ar alltsa tagen mitt i Fortaleza

Konfirmationsgudstjansten som jag namnde i senaste inlagget var inte sa olik de konfirmationsgudstjanster jag ar van vid att se, men en del skillnader ar anda varda att namna. Deltagarna har sjong klart samre an vad jag ar van vid. Visserligen var det inte lika mycket folk som jag ar van vid heller, men skillnaden var anda for stor for att bara utgoras av det. Ska kanske tillaggas att alla narvarande var av europeiskt ursprung, under denna gudstjansten intraffade den hittils enda gangen nagon okand person har tagit mig for basilianare i Fortaleza, allta smalte jag in i umganeskrtsen pa det viset. Prasten pastar ocksa att engagemanget skiljer sig mycket mellan dessa rika tyskattlingar och de fattiga personerna i favelan. Det kan jag ocksa tanka mig, efter att ha akt pa bussar har i stan med folk som spelar trummor och sjunger, trots att det ar packat med folk pa bussen, vilket det i och for sig ar de flesta ganger jag aker buss.

 

Komfirmanderna gjorde ingen presentation, pjas eller sang infor oss andra, vilket ocksa orvanade mig. Da har de andagatt i konfirmationundervisning en gang varje vecka i ett ar, sa lite konstigt att de inte har hunnit med att planera det, kan jag som ar van vid sant tycka...

I helgen var jag med folket i villan (nastan som en favela, tror jag har forklarat detta i ett tidigare inlagg fran Fortaleza), bland annat med en tjej som med samma utbytespogram akte till Sverige i varas. Hon ar valdigt trevlig, och det har vart valdigt kul att fa hora vilken bild hon fik av Sverige. De sorsta skillnaderna tyckte hon var kylan, att folk ar mer reserverade och inte lika latta att skapa en fosta kontakt med, samt att samhallet ar battre strukturerat och ordnat i Sverige. Kan bara halla med. Det kandes valdigt markligt att vara i hennes hem, och kom in och satte sig och snackade lite, hjalpte till med lite grejer i hushallet, lade sig pa sangen och sov en stund osv. For mig kanns det konstigt att folk kommer in sa hela tiden utan att ha nagot egenligt arende, men a andra sidan behover varden inte andra sina planer for att man far besok. Om du som vard har tankt ta en duch eller ga och handla sa ar det helt ok, ingen tar illa upp. Det kanns ganska trevlgt pa satt och vis, man behover aldrig kanna sig ensam om man inte vill.

fritids pa skolan. det finns musik, capoeira och vanlig lekstuga att valja pa. Det ar lltsa en sttlig skola for barnen i favelan.

det andra utfyktsmlet, en sjo utanfor staden

Det finns manga fastningar i Fortaleza

Fortaleza betyder fastning pa protugisiska, och namnet kommer sa klart ifarn att det finns en gammal fastning har, fran tiden da Portugal krigade om herravaldet over denna region med hollandarna. Jag har annu inte fatt se det gamla 1600-talsfortet, men jag har fatt se manga andra delar av denna stad med ca 3 miljoner invanare. Och jag har sett valdigt manga fastningar. I Fortaleza ligger de fattigare omradena blandat med de rika, eller med de inte sa himla fattiga. Och varje kvarter med lagenhetskomplex, som ligger nara en favela eller villa, har en ca tre meter hog mur runt sig. Pa murkronet sitter rostiga jarnspetsar fastfurade, och over den taggtrad. Vid ingangen finns en vaktpostsom bara oppnar om personen som vill komma in kanns igen. I ett sant omrade bor jag nu. Det later som att de som bor innanfor sadana murar ar overdirvet rika nar man beskriver bevakningen, men sa ar inte fallet. Vi bor i en lagenhet med fyra rum och kok, och mellan byggnaderna finns bara de sma stenbelaggda gatorna som bilarna ar parkerade pa.

Det kanns ganska laskigt att se ut som en turist (alla vita blaogda manniskor har antas vara det) och samtidigt ta fram kameran, sa jag har inte fottat sa mycket har. Men det jag har sett har varit valdigt haftigt och annorlunda mot allt jag sett tidigare. Det ar en helt annan kultur och atmosfar har, kanske kravs det en kostant varme for att folk ska vara ute och hanga pa gatorna pa kvallarna, och snacka lite med de bekanta som gar forbi. Men man behover inte heller sitta i en grupp och prata, det ar ocksa helt normalt att bara sitta utanfor sitt hus och titta sig omkring. For mig kanns det marligt att se hur folk kan lata tiden ga utan att gora nagonting med den over huvud taget (som jag ser det i alla fall), blev lite forberedd pa detta i sodra Brasilien, men har ar detta mycket mer utpraglat. I sodra Brasilien anses folket vara arbetsamt, och de beskyller de fattiga i norr for att vara dagdrivare som inte anstranger sig for sitt levebrod. I norr sager de att de i soder ar trakiga och tystlatna manniskor, som har en massa felaktiga fordomar om att de i norr bara for att de inte har samma ekonomiska standard.

Jag har varit valdigt sugen pa att utforska denna stad som jag nu har kommit till, och prastens fru har ocksa tagit med mig till universitetet dar hon studerar, och dessutom visat mig stranden, som ar helt fantastiskt fin. Pa universitetet kanns det som att jag ar tillbaka i sodra brasilien igen, for det var en klar majoritet ljushyade personer dar, aven om det inte ar sa i Fortaleza som helhet... Vi besokte ocksa ett hem for overgivna hivsmittade barn, pa vilket frun ska volontararbeta. Det var valdigt tragiskt att se de sma barnen pa hemmet, utan nagot kul att leka med eller hitta pa. Att det kom dit besokare var dock valdigt populart hos barnen. Det fanns gott om personal iaf, alltif nagot att vara glad over.

Pa satt och vis ar det jobbigare att vara har an i Tapejara. Dar i soder var det ingen som sag pa mig att jag var utlanning, och det gjorde att jag kande mig tryggare nar jag var ute pa stan. Har i Fortaleza maste jag dessutom ta bussen om jag ska nagonstans, och hur man egentligen upptacker vilken buss man ska ta for att komma till ett visst stalle ar inte helt uppenbart. Jag maste lara mig mer vad platserna i min narhet har heter for att kunna lista ut vilken buss jag ska ta. Samtidigt kanner jag mig lite val handikappad om jag inte kan ge mig ut pa egen hand. Ska ta tag i detta snart...

I eftermiddag ska jag vara med pa en konfirmationsgudstjanst for fyra konfirmander. De kommer fran valdigt rika familjer av tyskt ursprung. Kyrkan har ocksa medlemmar fran det allra fattigaste samhallsskiktet, de som bor i slumomradet i narheten av kyrkan, och som har kommit till kyrkan genom de olika aktiviteter som prasten har ordnat, danslektioner, barngrupper, fotbollsgrupper med mera. Under min vistelse har kommer jag att fa tillbringa nagra dagar hos en familj i detta fattiga omrade, ser fram emot det och vad jag kan lara  mig av den upplevelsen!

Framme i Fortaleza

Nu har jag kommit till Fortaleza i Ceará i norra brasilien. Jag anlande igar kvall, efter nastan ett dygns resande, sa jag har inte hunnit se sa mycket av staden an. Men det tog inte sa lang tid att inse att det ar en helt annan verklighet har an i Tapejara. Det som slar en forst, forutom varmen saklart, ar att det kanns mycket fattigare. Nu bor jag i och for sig med prastens familj, som aven inhyser en tysk volontararbetare, och de bor i ett fattigt omrade, nara en sa kallad villa. En villa ar ett bostadsomrade som den brasilianska staten har byggt och sedan gett (mer eller mindre, vet inte exakt hur det funkar) till invanare i favelor, sa att de ska komma ur fattigdomen. Tyvarr tar de med sig sina problem med droger etc till sin nya bostad ocksa, sa problemen ar inte over bara for att de far ett battre hem.

Den lutherska kyrkan har ar valdigt liten, den har bara ca 15 familjer som medlemmar, men det finns anda en prast och en kyrka har. Dessutom bygger de just nu en byggnad intill kyrkan, som ska vara prastens nya hem, men ocksa ha fritidsgard for barnen i villan i narheten.

Att komma fran oktoberfesten i Tapejara med tysk sang och dans i folkdrakter och hamna har ar verkligen att fa hamna i en helt annan varld, och jag borjar nu forsta hur stort detta land ar. Pa kvallarna hanger folket har i stor utstrackning utanfor sina hus och snackar med folk, det ar en valdigt soft stamning har. Jag som tyckte att det redan var det i Rio Grande do Sul har markt att det kan vara mycek softare. Pa dagen daremot haller sig folk helst innomhus pa grund av varmen. Aven pa natten ar det valdigt varmt har. Nar jag berattade for prastens fru att vi pa sommaren har 20-25 grader varmt i Sverige svarade hon att hon knappt upplevt sa laga temperaturer har. Den lagsta temperaturen hon hade varit med om har var 23-24 grader, och da har hon bott har i sex ar. Har ser dessutom alla direkt att jag ar utlanning, och nar jag gar tillsammans med tysken (som inte ar sa himla lik mig) fragar valdigt manga om vi ar syskon. Det kan ju inte finnas sa manga som ar sa ljushyade...